fredag, oktober 30, 2009

I storstan

I onsdags styrde vi kosan mot Stockholm. Våra fem veckor i storstan har börjat.

Innan vi åkte hit låg ju som bekant Micke inne på Visby lasarett med infektion. Där fick han antibiotika intravenöst i en vecka innan han fick åka hem igen. Det var dock ingen som då helt säkert kunde säga att infektionen var ute ur kroppen, eller om det ens hade funnits någon riktig infektion... ja, förtroendet för Gotlands sjukvårt har minst sagt sjunkit i våra ögon, efter alla incidenter Micke varit med om när han legat inne.

På Visby lasarett blev vi först lovade, att vi under vår vistelse i Stockholm skulle få tillgång till två hotellrum. Något vi önskat, eftersom Micke kommer att bli mycket trött av sin strålbehandling. Dessutom är han extremt stresskänslig nu efter operationen, och blir väldigt påverkad t ex när Elton skriker. Därför skulle det vara underbart för oss om jag och Elton kan stänga in oss och låta Micke vila ifred. Men innan vi lämnade lasarettet fick vi veta att vi, pga kostnadsskäl, får nöja oss med ett rum.

Tilläggas bör, att under de dagar Micke hann vara hemma innan vi var tvugna att åka till faslandet igen, fick han ett antal epilepsianfall (som vi misstänker var stressframkallade). Epilepsianfall som gav honom en overklighetskänsla, darrningar i kroppen, och även synbortfall. Något som var mycket obehagligt, både för honom och för mig, och som är ytterligare ett skäl till att vi borde få ett till hotellrum.

Igår, efter vår första natt på det minimala hotellrummet, kände jag att det här kommer inte att funka. Vi har med oss prylar för fem veckor, en hel del packning med andra ord. Ingen vettig plats att ställa vagnen på, så den står i hallen utanför toadörren. Istället för en dubbelsäng, finns här två 80-sängar som vi skjutit ihop. Följden av detta är en bred skarv mellan sängarna, där Elton lätt ramlar emellan. Golvytan är lika med noll, Elton kan på sin höjd sitta ner på gotlvet men det finns knappast rum för krypövningar. Jag fick nog och ringde Visby lasarett i hopp om att få tag i den neuroläkare som Micke hade kontakt med under tiden han låg inne med infektionen. Men icke. Han var inte i tjänst denna vecka. Istället fick jag prata med en sköterska, som jag förklarade läget för. Inga problem, det ska vi fixa, fick jag som svar från henne. Tjoho, tänkte jag. Det finns hopp om den Gotländska sjukvården trots allt! Men icke. Lite senare ringde en annan sköterska från samma avdelning, och berättade att de inte kunde ge något besked eftersom högsta hönset skulle tillfrågas. Tonen var i princip "Glöm det". Jag blev desperat och undrade om det fanns någon jag kunde prata med, någon jag kunde påverka. Fick till svar att jag skulle testa med kuratorn. Som om hon har något att säga till om i såna här sammanhang.

Grubblade och grubblade. Det måste ju finnas något man kan göra, eller? Bestämde mig för att skriva en insändare till Gotlands två tidningar, där jag ingående skulle förklara hur sjukvården på Gotland fungerar. Om felmedicineringar och inkompetent personal. Letade upp Mickes läkare på Eniro och hittade ett antal mobilnummer listade på honom. Kunde ju vara schysst att ge honom en chans att fixa det här åt oss, tänkte jag, så jag skickade ett långt sms avslutat med ett litet hot om insändaren. En stund senare ringer han. Och visst skulle han fixa! Det första han gör när han är tillbaka på måndag.

15 kommentarer:

Hedera Helix sa...

Inte nog med allt stress man utsätts för gällande sjukdomen, man skall slåss om praktiska saker också. Smidiga Gotland heter det ju...hm.
Stå på dig! Och hoppas dessa fem veckor ni har framför er ger resultat!

milla-andante sa...

O vad mycket runt omkring... hoppas verkligen det ordnar sig så att inte sådana här saker ska framkalla ännu mer stress och obehag för både dig och Micke. Tänker så på er lilla familj, förstår vad ni går igenom även om det inte gäller samma sjukdom. Så tufft. Men ni fixar det!
Kämparkraft till er!!!

Anna tassar in sa...

Nu reser sig håret på hea min kropp..vad är detta..jag blir galen när man befinner sig i er sitation ska man bara få det man behöver..så är det bara..heder åt dig som tar skaen i egna händer och stå på dig..man har verkligen rätt att både hota och göra verklighet av sina hot..

Jag sänder mina varma tankar och känner enormt mycket med dig men förtår ju inga ord kan trösta ... vilken tur att Micke har dig vid sin sida..livet är inte rättvist..vi får ibland bara följa med på vägar vi inte kan välja själva..

Det är mer än tufft..men du ni kommer klara det..jag har sett nära exempel på samma sak här..den lilla familjen har nu allt bakom sig och lever sitt liv som vanligt igen..

Håll ut och ge dig aldrig..kram från Anna

♥ Affi ♥ sa...

Man måste kämpa med så mycket förutom själva sjukdomen. Har egna erfarenheter. Jag håller tummarna för er!
Kram

Anonym sa...

Hej
Jag brukar var inne och titta på din fina blogg.
Jag håller tummarna för att allt löser sig.
Varma hälsningar Monika

Lyktor och Tyg sa...

Det är inte klokt, man måste annerligen vara stark för att orka vara sjuk. Jag tycker du gjorde helt rätt. Det är bra att kommer fram hur det fungarar, kanske en liten notis i tidningen ändå. Hoppas ni får lugna veckorna nu och att det går bra för Micke.
kram Kristina

Anna A sa...

Oj, bekymmer i alla former. Jag hoppas verkligen att det löser sig för er nu och att ni får två rum.

Jenniejummie sa...

Det är ju för f**n oacceptabelt att man ska få behandla människor på det här viset. Vad kostar det Gotlands kommun med ett extra rum för er? Vilka jä*la idioter...jag blir sååå arg på sånt här.
Det är så tråkigt att behöva ta till hot, men vad ska man göra??
Jag tyckte att du gjorde helt rätt som gick till väga på detta viset. Du verkar vara en stark person och det är tur att din sambo har dig. Det finns säkert fler människor som blivit orättvist behandlade som inte ORKAR säga ifrån...
Tv kanske skulle göra en dokumentärserie om vården också. Så att politikerna får upp ögonen. Jag tänker på Matakuten på 4an. Det är ju en himla snackis om skolmaten och det verkar ju som om Tv får människor att lyssna.

Söta prickar sa...

Bra att du är stark och kämpar!!!!
Många kramar till hela familjen!'
Lotta

tora sa...

Hoppas att alt har ordnat sej å att ni nu bara kan koncentrera er på Micke. Lycka-till-kramar Tora

Grinden på glänt sa...

Alltså man blir ju så arg! Hur kan de behandla människor så? Lova fett och hålla tunnt.... Bra att du stod på dig!! Kram

Camilla sa...

Jag blir så ledsen när jag läser det här, vilka prövningar ni får utstå! Fokus ska ju handla om att bli frisk och jag hoppas därför att rummet ordnas, med en gång. Stärkande kram!

Anonym sa...

Hej Caroline ! Hoppas att resan till Stockholm gick bra. Jag saknar er redan.Men vi ses ju snart igen.Pussar och Kramar från svärmor. Pussa Elton från farmor.

Kalkstenssommar sa...

Hej Caroline!
Första gången jag är inne på din blogg, den är uuunderbar. Desto tråkigare att läsa om den situation ni befinner er i nu. För att vara sjuk idag behöver man ha kraft, vilken tur att du kämpar så för er alla! Glöm inte bort dig själv bara i alltihop, tänk på att orka hela vägen. Hoppas era veckor nu i sthlm ger bra resultat!
Svårt att finna ord för det jag skulle vilja säga till dig för att ge lite kraft.

Ta hand om varandra!

Många kramar
L

Nilte sa...

Hej!
Såg erat underbara hem på styleroom och blev nyfiken på din blogg. Där möttes jag av det tråkiga att din kära är sjuk. Men vad ni kämpar! Tänker på er och skickar positiva energi och kämpartankar till er alla! Kämpa på! Detta ska ni fixa!!!!!